För ett par veckor sen var vi på Heaven (en klubb här i Greensboro) och en väldigt söt kille kom fram till mig (han såg ut lite som Luke Wilson (han i The Royal Tenenbaums)). Han sa något i stil med:
"Don't I know you from somewhere?" Jag hävdade bestämt att han inte gjorde det, för jag är ju från Sverige och känner ingen alls, liksom. Han frågade om jag var säker (på att vi inte kände varandra, inte på att jag var från Sverige) och jag sa ja. Och så gick han... Jag såg honom ett par gånger till under kvällen och vi log lite mot varandra och jag såg att han hade likadana flipflops som mig (ljusa i hampa). Sen var det tyvärr inte så mycket mer med det. Jag tjatade om "den snygge killen på Heaven" i ett par dagar och sen var han glömd, mer eller mindre.
I fredags var vi dock på Greene Street, en annan klubb i Greensboro. De hade spelningar med lokala band och det var massor med folk med kryss på händerna i publiken (under 21, alltså), så det var ju inte direkt någon kö till baren. Efter ett tag såg jag att den snygge bartendern jobbade (de har en snygg bartender på Greene Street...), så jag stod och spanade in honom lite grann. Och bäst som jag gjorde det la jag (av någon märklig anledning) märke till att han hade ett par likadana flipflops som mig! Och då kopplar min lagom berusade hjärna att det är ju den snygge killen från Heaven! Och givetvis (återigen, lagom berusad hjärna) tycker jag att det är väldigt appropriate att gå fram till honom och berätta om Heaven. Och faktiskt så mindes han hela incidenten. Det roligaste av allt är nog ändå att en bartender (som dessutom antaglgien var full) kände igen mig... har jag blivit alkis?
lördag, september 29, 2007
tisdag, september 18, 2007
Skandaler
När någon (vi behöver ju inte nämna namn här, eller hur?) bad om att få mer detaljer om skandaler i USA antar jag att det var historier om pojkar som efterfrågades. So here goes (med datum och allt...):
Den 13 augusti flyttade jag till UNCG. Vi hade pizza night på kvällen och jag och Julia satt och pratade med några från Finland och Avi från Australien.
Den 16 augusti var vi ute och drack margaritas (ack så billiga, jag gav 4 dollar för två (4 dollar är 28 kronor) margaritas och chips och salsa...). Sen gick vi till Green Street (en klubb med takterass). Där började en av britterna prata med mig. Han heter Ali och hade vettig musiksmak och blev imponerad av att jag hade lagt märke till hans Sonic Youth-t-shirt (den där med tecknat par där det står nåt om att hon stal sin systers pojkvän och sen dödar de hennes föräldrar). Han sa att jag skulle komma förbi hans rum nån gång så kunde vi lyssna på musik.
Ett par dagar senare kom Avi (australiensaren) fram till mig och sa att han tyckte att vi skulle dejta. Det här var efter att vi hade varit ute tillsammans en gång och dansat ihop och lite. Jag sa att jag nog inte tyckte det var en bra idé, men jag var inte helt säker. Så vi satt och diskuterade fram och tillbaka. Och eftersom man inte bor själv här så satt vi ute i korridoren brevid hissen och pratade. Samtidigt höll en kille på att flytta ut med hjälp av sina kompisar, så de gick hela tiden förbi oss och hörde brottstycken av vad vi pratade om och kom med "kloka" inlägg i debatten, samtidigt som de bar på jättestora lådor. Det var som hämtat ur nån komedishow... Helt sjukt. Tillslut fick jag ur mig ett "we should just be friends"...
Med Ali (britten) fegade jag givetvis ur (ni känner ju mig, liksom) och vågade aldrig gå till hans rum, dessutom hälsade vi knappt på varandra i korridorerna heller. Tillslut så fixade jag i alla fall en blandskiva till honom med ett brev där jag erkännde att jag var alldeles för feg för att komma förbi. Jag skrev ner min msn till honom med, och samma eftermiddag (den 21:a) så började han skriva till mig. Den kvällen hade jag och Julia vår första class (vilket var sjukt nervöst och jättekul på samma gång, vår lärare är den roligaste nånsin och berättar historier om sin toy-boy som hon träffade på en konferans (appropå att det är bra att kunna ha mailkontakt med folk)) och när vi kom tillbaka till I-house var Ali nere i lobbyn och kollade på folk som spelade poker. Jag gick upp och bytte om och sen skulle jag gå och posta ett brev. Men när jag kom ner i lobbyn började han prata med mig, och sen satt vi och pratade ett tag. Han frågade om jag ville följa med ut och ta en drink och jag svarade ja. Sen satt vi på Old Town (en pub här på campus) och drack drinkar och pratade och hade sjukt roligt (särskilt när jag rättade hans engelska).
Dagen efter "råkade" han vara nere i lobbyn när jag och Julia skulle gå och äta, och han bjöd med oss på ett frat-party (precis som på film...) samma kväll. Vi tackade ja. Sen blev det förfest i hans rum tillsammans med en massa britter och groupiesarna (tre amerikanska tjejer som är efter alla britterna, det är helt sjukt, men mer om dem senare). Vi åkte taxi till festen (2 dollar med dricks, det var INTE långt...), och sen hängde vi där ett tag. Det var varmt ute och polisen kom inte. Jag och Julia passade på att se hur det såg ut inne i huset, som på film, fast smutsigare. Det låg porrtidnignar i badrummet, men det var kanske inte helt oväntat... När vi sen tröttnade på festen efter ett par timmar bestämde vi oss för att gå hem, vilket fick alla att bedömma oss som dumma i huvudet. Vi struntade i dem och gick i alla fall, det tog väl en kvart ungefär (inte långt alltså, enligt alla var det på tok för långt för att gå, *suck*). Vi stannade och åt subs på Jimmy Johns och Ali kom förbi. Sen hade vi sällskap hem. När jag kom till mitt rum berättade Kat (rumskamraten) att Ali hade pratat om mig hela vägen hem (de hade haft sällskap)... Ganska kul.
På torsdagen hånglade vi. Vilket var helt okej, han hade en lite liten mun... samtidigt passade han på att berätta att han nästan hade en flickvän hemma i storbritannien, och att han saknade henne jättemycket... och sen dess har jag knappt pratat med honom.
Nästa britt var bara ett dumt fyllehångel torsdagen efter, han heter Finton.
På lördagen (1 september) åkte vi till Myrtle Beach. Skabbigt motell med bra läge. På kvällen skulle vi ut och jag började prata med (ännu) en britt, James, han är väldigt rödhårig och väldigt söt. Han skulle stanan på motellet och festa med sina vänner, men när jag skulle åka till en klubb frågade han om det fanns plats i taxin. Det gjorde det, så han åkte med. Vi stod sen och pratade jättelänge på klubben. När vi kom tillbaka till motellet gick vi ner till stranden och sprang omkring och larvade oss och skvätte vatten på varandra och kastade macka (skimming) hela natten. Lite kyssar blev det innan vi skiljdes åt vid typ halv sju på morgonen (med hans skärp i mina jeans). Sen halv ignorerade han mig ett par dagar, och när jag lämnade tillbaka skärpet sa han till mig att han inte ville bli "tied down". Så det blev inget där heller. Och nu verkar han vara ihop med en av groupisarna, så jag antar att han nog faktiskt ville bli "tied down". Oh well...
Sen gick det faktiskt nästan två veckor utan hångel... Tro det eller ej... Men den 14 september var jag, Julia och Kat hemma hos Niels på fest. Jag började prata med en kille som hette Chris och som också bodde där och var 19 (!) (hans kommentar när jag sa att jag var 23: "Oh my God!" Så det är visst inte bara jag som har åldersnoja). Jag, Julia och Kat åkte till Much (klubb i stan) men stannade inte så länge utan for tillbaka till Niels. Väl där blev jag väldigt, väldigt full av någon anledning (jag vet, det låter inte som mig). Jag tog med mig en flaska vatten och en näve Rice Krispies med chokladsmak och gick in och la mig i Chris' säng (en bred, amerikansk säng med massor av stora kuddar.... mysigt). Han kom in efter mig och sen låg vi och pratade hela natten, och, ja, det blev hångel med...
Och igår kväll var jag hemma hos honom igen för mer hångel, vilket var trevligt. Det är dumt det där med att man delar rum här, det är ju liksom lite svårt att bjuda hem nån.... men lyckligtvis har han eget rum i en lägenhet han delar med tre andra. I alla fall, han är trevlig att hångla med, och trevlig att prata med, men nåt seriöst blir det inte av det.
Den 13 augusti flyttade jag till UNCG. Vi hade pizza night på kvällen och jag och Julia satt och pratade med några från Finland och Avi från Australien.
Den 16 augusti var vi ute och drack margaritas (ack så billiga, jag gav 4 dollar för två (4 dollar är 28 kronor) margaritas och chips och salsa...). Sen gick vi till Green Street (en klubb med takterass). Där började en av britterna prata med mig. Han heter Ali och hade vettig musiksmak och blev imponerad av att jag hade lagt märke till hans Sonic Youth-t-shirt (den där med tecknat par där det står nåt om att hon stal sin systers pojkvän och sen dödar de hennes föräldrar). Han sa att jag skulle komma förbi hans rum nån gång så kunde vi lyssna på musik.
Ett par dagar senare kom Avi (australiensaren) fram till mig och sa att han tyckte att vi skulle dejta. Det här var efter att vi hade varit ute tillsammans en gång och dansat ihop och lite. Jag sa att jag nog inte tyckte det var en bra idé, men jag var inte helt säker. Så vi satt och diskuterade fram och tillbaka. Och eftersom man inte bor själv här så satt vi ute i korridoren brevid hissen och pratade. Samtidigt höll en kille på att flytta ut med hjälp av sina kompisar, så de gick hela tiden förbi oss och hörde brottstycken av vad vi pratade om och kom med "kloka" inlägg i debatten, samtidigt som de bar på jättestora lådor. Det var som hämtat ur nån komedishow... Helt sjukt. Tillslut fick jag ur mig ett "we should just be friends"...
Med Ali (britten) fegade jag givetvis ur (ni känner ju mig, liksom) och vågade aldrig gå till hans rum, dessutom hälsade vi knappt på varandra i korridorerna heller. Tillslut så fixade jag i alla fall en blandskiva till honom med ett brev där jag erkännde att jag var alldeles för feg för att komma förbi. Jag skrev ner min msn till honom med, och samma eftermiddag (den 21:a) så började han skriva till mig. Den kvällen hade jag och Julia vår första class (vilket var sjukt nervöst och jättekul på samma gång, vår lärare är den roligaste nånsin och berättar historier om sin toy-boy som hon träffade på en konferans (appropå att det är bra att kunna ha mailkontakt med folk)) och när vi kom tillbaka till I-house var Ali nere i lobbyn och kollade på folk som spelade poker. Jag gick upp och bytte om och sen skulle jag gå och posta ett brev. Men när jag kom ner i lobbyn började han prata med mig, och sen satt vi och pratade ett tag. Han frågade om jag ville följa med ut och ta en drink och jag svarade ja. Sen satt vi på Old Town (en pub här på campus) och drack drinkar och pratade och hade sjukt roligt (särskilt när jag rättade hans engelska).
Dagen efter "råkade" han vara nere i lobbyn när jag och Julia skulle gå och äta, och han bjöd med oss på ett frat-party (precis som på film...) samma kväll. Vi tackade ja. Sen blev det förfest i hans rum tillsammans med en massa britter och groupiesarna (tre amerikanska tjejer som är efter alla britterna, det är helt sjukt, men mer om dem senare). Vi åkte taxi till festen (2 dollar med dricks, det var INTE långt...), och sen hängde vi där ett tag. Det var varmt ute och polisen kom inte. Jag och Julia passade på att se hur det såg ut inne i huset, som på film, fast smutsigare. Det låg porrtidnignar i badrummet, men det var kanske inte helt oväntat... När vi sen tröttnade på festen efter ett par timmar bestämde vi oss för att gå hem, vilket fick alla att bedömma oss som dumma i huvudet. Vi struntade i dem och gick i alla fall, det tog väl en kvart ungefär (inte långt alltså, enligt alla var det på tok för långt för att gå, *suck*). Vi stannade och åt subs på Jimmy Johns och Ali kom förbi. Sen hade vi sällskap hem. När jag kom till mitt rum berättade Kat (rumskamraten) att Ali hade pratat om mig hela vägen hem (de hade haft sällskap)... Ganska kul.
På torsdagen hånglade vi. Vilket var helt okej, han hade en lite liten mun... samtidigt passade han på att berätta att han nästan hade en flickvän hemma i storbritannien, och att han saknade henne jättemycket... och sen dess har jag knappt pratat med honom.
Nästa britt var bara ett dumt fyllehångel torsdagen efter, han heter Finton.
På lördagen (1 september) åkte vi till Myrtle Beach. Skabbigt motell med bra läge. På kvällen skulle vi ut och jag började prata med (ännu) en britt, James, han är väldigt rödhårig och väldigt söt. Han skulle stanan på motellet och festa med sina vänner, men när jag skulle åka till en klubb frågade han om det fanns plats i taxin. Det gjorde det, så han åkte med. Vi stod sen och pratade jättelänge på klubben. När vi kom tillbaka till motellet gick vi ner till stranden och sprang omkring och larvade oss och skvätte vatten på varandra och kastade macka (skimming) hela natten. Lite kyssar blev det innan vi skiljdes åt vid typ halv sju på morgonen (med hans skärp i mina jeans). Sen halv ignorerade han mig ett par dagar, och när jag lämnade tillbaka skärpet sa han till mig att han inte ville bli "tied down". Så det blev inget där heller. Och nu verkar han vara ihop med en av groupisarna, så jag antar att han nog faktiskt ville bli "tied down". Oh well...
Sen gick det faktiskt nästan två veckor utan hångel... Tro det eller ej... Men den 14 september var jag, Julia och Kat hemma hos Niels på fest. Jag började prata med en kille som hette Chris och som också bodde där och var 19 (!) (hans kommentar när jag sa att jag var 23: "Oh my God!" Så det är visst inte bara jag som har åldersnoja). Jag, Julia och Kat åkte till Much (klubb i stan) men stannade inte så länge utan for tillbaka till Niels. Väl där blev jag väldigt, väldigt full av någon anledning (jag vet, det låter inte som mig). Jag tog med mig en flaska vatten och en näve Rice Krispies med chokladsmak och gick in och la mig i Chris' säng (en bred, amerikansk säng med massor av stora kuddar.... mysigt). Han kom in efter mig och sen låg vi och pratade hela natten, och, ja, det blev hångel med...
Och igår kväll var jag hemma hos honom igen för mer hångel, vilket var trevligt. Det är dumt det där med att man delar rum här, det är ju liksom lite svårt att bjuda hem nån.... men lyckligtvis har han eget rum i en lägenhet han delar med tre andra. I alla fall, han är trevlig att hångla med, och trevlig att prata med, men nåt seriöst blir det inte av det.
måndag, september 10, 2007
Don't stop!
"Are you for real?
You're a proofreader with a red pen and a keen eye for detail
Tricks of the trade:
An encyclopedic knowledge of 'Eats, Shoots and Leaves' "
(ur Don't stop! med Pocketbooks (no shit!))
Idag satt jag och läste en artikel om library anxiety till mitt paper om samma ämne (som ska vara färdigt på tisdag, STRESS!) och blev irriterad på mig själv för att jag placerade apostrofen på students' på fel ställe. Jag har i ju för sig aldrig varit bra på det där med apostrofer, så jag borde ju inte bli förvånad liksom. Lite senare lyssnade jag på Pocketbooks och hörde texten ovan. Jag blev givetvis nyfiken på vad 'Eats, Shoots and Leaves' var för något och googlade det. Det visade sig att det var en bok. Den fanns inne på Jackson Library (UNCG's svar på UB) så jag gick dit (klockan 22.45 en söndag!) för att låna den. Efter lite letande, Dewey suger, så hittade jag den på tredje våningen i The Tower. Och den har undertiteln: The zero tolerance approach to punctuation. Det finns ett helt kapitel om hur man ska använda apostrofer. Så tack Pocketbooks för att ni har hjälpt mig!
Anledningen till att jag har börjat skriva i den här bloggen igen är att det finns en massa saker jag vill berätta (t.ex. ovanstående) som inte direkt har med min USA-resa att göra. Sen finns det annat jag vill berätta, men kanske inte för de som läser i USA-bloggen.
Till exempel har jag funderat (mycket) på hur folk kan skapa helt perfekta kvällar och nätter, och bete sig som om det är början på något, som att det liksom hänger ihop med kommande dagar, veckor, månader, när det i själva verket bara ska ses som en kväll (eller natt). Hur kan man säga saker som knyter an till en framtid när det inte finns någon? Eller är det aldrig planerat att det ska bli så, är det tänkt att det ska fortsätta, men sen gör det inte det? Och på ett sätt så vore det ju jättebra att bara ha det perfekt tillsammans och sen (nästan) aldrig ses igen, men jag vet inte hur man gör... Och borde man vara tacksam över de kvällarna som det blev eller gräma sig över att det inte blev fler? Nästa gång blir det nog lite klarare och tydligare USA-skvaller...
You're a proofreader with a red pen and a keen eye for detail
Tricks of the trade:
An encyclopedic knowledge of 'Eats, Shoots and Leaves' "
(ur Don't stop! med Pocketbooks (no shit!))
Idag satt jag och läste en artikel om library anxiety till mitt paper om samma ämne (som ska vara färdigt på tisdag, STRESS!) och blev irriterad på mig själv för att jag placerade apostrofen på students' på fel ställe. Jag har i ju för sig aldrig varit bra på det där med apostrofer, så jag borde ju inte bli förvånad liksom. Lite senare lyssnade jag på Pocketbooks och hörde texten ovan. Jag blev givetvis nyfiken på vad 'Eats, Shoots and Leaves' var för något och googlade det. Det visade sig att det var en bok. Den fanns inne på Jackson Library (UNCG's svar på UB) så jag gick dit (klockan 22.45 en söndag!) för att låna den. Efter lite letande, Dewey suger, så hittade jag den på tredje våningen i The Tower. Och den har undertiteln: The zero tolerance approach to punctuation. Det finns ett helt kapitel om hur man ska använda apostrofer. Så tack Pocketbooks för att ni har hjälpt mig!
Anledningen till att jag har börjat skriva i den här bloggen igen är att det finns en massa saker jag vill berätta (t.ex. ovanstående) som inte direkt har med min USA-resa att göra. Sen finns det annat jag vill berätta, men kanske inte för de som läser i USA-bloggen.
Till exempel har jag funderat (mycket) på hur folk kan skapa helt perfekta kvällar och nätter, och bete sig som om det är början på något, som att det liksom hänger ihop med kommande dagar, veckor, månader, när det i själva verket bara ska ses som en kväll (eller natt). Hur kan man säga saker som knyter an till en framtid när det inte finns någon? Eller är det aldrig planerat att det ska bli så, är det tänkt att det ska fortsätta, men sen gör det inte det? Och på ett sätt så vore det ju jättebra att bara ha det perfekt tillsammans och sen (nästan) aldrig ses igen, men jag vet inte hur man gör... Och borde man vara tacksam över de kvällarna som det blev eller gräma sig över att det inte blev fler? Nästa gång blir det nog lite klarare och tydligare USA-skvaller...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)