Publicering och klättring

Nu sitter jag här i USA, klockan är mitt i natten (eller, tjugo över tolv i alla fall) och jag har massor som jag måste plugga innan San Francisco. Det känns som om jag har kommit så otroligt långt sen jag kom hit, eller sen förra året egentligen. För här sitter jag och ordbajsar på engelska och är inte ens orolig för att jag måste få ur mig fyra sidor till - helst i natt. Jag har precis refererat till mig själv, vilket känns jävligt bra - faktiskt. Jag ska skicka in tre av mina arbeten som jag skrivit här till olika tidskrifter som vill ha saker att publicera, vi får väl se hur det går, men att ens försöka känns ju jävligt bra. Och på onsdag åker jag till San Francisco alldeles själv. Byte i Dallas blir det också, men det oroar jag mig inte alls för... konstigt det där...

Jag var och klättrade idag (som vanligt) och jag kom äntligen till toppen på väggen. Det är konstigt det där, jag har ju liksom gjort det innan men det känns inte som om det räknas riktigt. Förrförra fredagen var jag ju där, även om jag fuskade något så otroligt på vägen upp (hur fuskar man när man klättrar kanske ni undrar? Tro mig, det finns massor av sätt). Jag fuskade lite den här gången med, men det är inte det som är skillnaden. Den stora skillnaden ligger nog i att Ivan var där den här gången. Han har ju liksom försökt hjälpa mig i två och en halv vecka, så det kändes så bra när han äntligen fick se mig komma upp.

Planering

Jag har lärt mig något om mig själv, jag har nästan insett det i flera dagar nu, men nu är jag säker på det hela. Jag planerar för mycket. Jag började tänka på det när jag klättrade och Ivan hela tiden sa till mig att bara "stand up and reach for it", och jag menar, det vet jag ju att det är det jag måste göra. Men jag vill ju planera hur jag ska ta mig vidare sen. Så innan jag kan sträcka mig upp och ta tag i det första "greppet" (eller vad det nu kan heta på svenska) så vill jag veta vilket som blir nästa. Och nästa. Och nästa.

Jag gör samma sak när jag skriver, jag kan sitta och fundera ut hela meningar innan jag börjar skriva något alls. Och det leder ALLTID till att jag glömmer början på den första meningen innan jag har skrivit ner den. Jag borde bara ta tag i saker och göra dem. Som när man ligger i sängen på morgonen och inte vill gå upp. Jag minns fortfarande när jag var liten och låg där och tänkte mig igenom varje steg jag skulle bli tvungen att ta innan jag hade fått på mig kläder/morgonrock (vi har det rätt kallt hemma). Jag minns att jag funderade på hur det kunde komma sig att jag ibland bara tänkte saker och inte gjorde dem, medan jag vid andra tillfällen gjorde saker helt utan att tänka på dem.

Fenomenografi-skiten

Jag har blivit smittat av hela den här jävla fenomenografi-skiten. Jag tycker ju inte om fenomenografi, jag tror inte på kvalitativa studier. Men lik förbannat argumenterar jag för dem i paper efter paper. Vad är det för fel på mig?

Listor

Jag vill göra en lista över hela mitt liv, reda ut allting och skriva ner precis vad jag vill göra, vilka mål jag har. Planera allting.