Nu sitter jag här i USA, klockan är mitt i natten (eller, tjugo över tolv i alla fall) och jag har massor som jag måste plugga innan San Francisco. Det känns som om jag har kommit så otroligt långt sen jag kom hit, eller sen förra året egentligen. För här sitter jag och ordbajsar på engelska och är inte ens orolig för att jag måste få ur mig fyra sidor till - helst i natt. Jag har precis refererat till mig själv, vilket känns jävligt bra - faktiskt. Jag ska skicka in tre av mina arbeten som jag skrivit här till olika tidskrifter som vill ha saker att publicera, vi får väl se hur det går, men att ens försöka känns ju jävligt bra. Och på onsdag åker jag till San Francisco alldeles själv. Byte i Dallas blir det också, men det oroar jag mig inte alls för... konstigt det där...
Jag var och klättrade idag (som vanligt) och jag kom äntligen till toppen på väggen. Det är konstigt det där, jag har ju liksom gjort det innan men det känns inte som om det räknas riktigt. Förrförra fredagen var jag ju där, även om jag fuskade något så otroligt på vägen upp (hur fuskar man när man klättrar kanske ni undrar? Tro mig, det finns massor av sätt). Jag fuskade lite den här gången med, men det är inte det som är skillnaden. Den stora skillnaden ligger nog i att Ivan var där den här gången. Han har ju liksom försökt hjälpa mig i två och en halv vecka, så det kändes så bra när han äntligen fick se mig komma upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar