Oh well.

Jag vet inte om det här med att kommentera varje vecka kommer att hjälpa mig särskilt mycket, kommer det inte bara leda till att man blir stressad när folk "klagar" på saker som man ändå hade tänkt fixa?

Det verkar som om jag får folk att inse att de vill vara singlar, jag tror inte på all skit som folk säger om att "det är inte du det är jag". Det är ju sånt man ska säga, men när man har hört det tillräckligt många gånger så har man svårt att tro att det verkligen är så. Jag menar, det enda som har varit konstant i alla mina misslyckade försök är ju jag. Det är den enda faktorn som alltid är där, och då borde det ju vara den saken det är fel på eftersom det aldrig funkar. Men, det är lungt, man gråter lite men sen kommer man över det. Och jag gillar att hela tiden få gå omkring med hoppet om att jag kan träffa någon... Men, samtidigt, om jag fick välja så skulle jag ju inte välja det här.

MAGISTERUPPSATS

Det är konstigt det här med uppsatsen, det känns som om jag aldrig kommer igång på riktigt. Jag får ångest varje gång jag ska börja skriva på något riktigt. Jag öppnar Word-dokumentet och skriver rubriken (typ "Metod") men sen går det liksom inte mer. Jag har försökt med att spalta upp allting, att lägga in det material jag redan har, att göra en tydlig disposition. Men på nåt sätt känns det ändå som att det här är ju liksom min MAGISTERUPPSATS, den kan man ju inte bara börja skriva på hur som helst. Jag vet inte varför, men det känns som att man måste ha ett helt annat språk när man skriver en MAGISTERUPPSATS, att det inte duger med hur jag skriver i vanliga fall. Allt känns bara dumt och larvigt, jag vet inte hur mycket jag själv ska synas i texten, jag vet ingenting. Det känns som om det jag skriver måste vara högtravande och akademiskt, och jag avskyr folk som skriver så. Det känns så onödigt att göra saker onödigt jobbiga eller svåra bara för att man är akademiker. Men, nu vet jag inte hur jag ska skriva. Och jag tänker bara på opponeringen när nån från Borås (jag tänker mig en äldre herre, lite orakad, med manchester-kavaj) kommer att sitta och läsa det jag har skrivit och kanske tänka att jag är alldeles för oakademisk. Men, jag vill ju vara oakademisk, jag hatar folk som använder ett överdrivet svårt språk bara för att de vet hur man skriver så.

På nåt sätt känns det bara hela tiden som att jag måste göra nåt mer innan jag börjar. Att jag måste förstå teorin för att kunna genomföra undersökningen, och att jag samtidigt måste genomföra undersökningen innan jag kan skriva metoddelen, men att jag måste ha koll på metoden för att förstå teorin.... Och vad ska man skriva i inledningen som lockar till läsning??? Jag brukade vara bra på sånt här, men nu är det bara helt tomt.

Chokladfläckar från Frisco

Tjoho! Visst har bloggen blivit fin? Helt ärligt så tror jag att det var såhär att jag tänkte att jag skulle uppdatera den, men sen kom jag nog av mig mitt i och tja... då blir det som det blir... Jag hade dessutom glömt hela historien, och blev riktigt förvånad när jag fick se den.

Jag har funderat rätt mycket på det här med bloggande, och på ett sätt så tycker jag att det är kul, men den här bloggen har legat nere rätt mycket nu. Av någon anledning så blir det mest personligt gnäll som bara är kul att läsa för mig själv och folk som känner mig, och de får ju ändå höra det av mig... Det jag egentligen ville skriva om var ju alla små iaktagelser jag gör, saker jag funderar på, sånt som egentligen aldrig blir sagt, för att det är ju så trivialt. Men ibland är det nog de triviala sakerna som man ska fokusera på, inte för att de är viktiga utan för att de gör mig lycklig. Som min chokladfläck från San Francisco. Sista dagen i San Francisco hade jag på mig mina jeans och min (då) nya, gråa kashmirtröja. (Den är helt otroligt mjuk). Jag skulle åka till Haight street för att titta i de roliga butikerna som jag hade hört skulle finnas där. På vägen dit bestämde jag mig för att gå in i gallerian vid Market street för att köpa en mexikansk varm choklad (de var helt otoligt goda, och jag hade köpte en dagen innan). Jag fick den med mig i en pappmugg och sen kom bussen och medan jag satt där och åkte så smuttade jag på min choklad. Efter ett tag märkte jag att jag hade lyckats spilla lite på min tröja. Jag blev lite sur på mig själv och torkade bort det så gott det gick, men det blev ändå en fläck kvar. Och eftersom kashmirtröjor inte ska tvättas så ofta så har jag fortfarande en chokladfläck på den, och man skulle kanske kunna tycka att det är äckligt, men för mig är det bara ett av mina bästa minnen från USA. Men, poängen i det här fallet är att små triviala saker kan göra en väldigt lycklig.

Publicering och klättring

Nu sitter jag här i USA, klockan är mitt i natten (eller, tjugo över tolv i alla fall) och jag har massor som jag måste plugga innan San Francisco. Det känns som om jag har kommit så otroligt långt sen jag kom hit, eller sen förra året egentligen. För här sitter jag och ordbajsar på engelska och är inte ens orolig för att jag måste få ur mig fyra sidor till - helst i natt. Jag har precis refererat till mig själv, vilket känns jävligt bra - faktiskt. Jag ska skicka in tre av mina arbeten som jag skrivit här till olika tidskrifter som vill ha saker att publicera, vi får väl se hur det går, men att ens försöka känns ju jävligt bra. Och på onsdag åker jag till San Francisco alldeles själv. Byte i Dallas blir det också, men det oroar jag mig inte alls för... konstigt det där...

Jag var och klättrade idag (som vanligt) och jag kom äntligen till toppen på väggen. Det är konstigt det där, jag har ju liksom gjort det innan men det känns inte som om det räknas riktigt. Förrförra fredagen var jag ju där, även om jag fuskade något så otroligt på vägen upp (hur fuskar man när man klättrar kanske ni undrar? Tro mig, det finns massor av sätt). Jag fuskade lite den här gången med, men det är inte det som är skillnaden. Den stora skillnaden ligger nog i att Ivan var där den här gången. Han har ju liksom försökt hjälpa mig i två och en halv vecka, så det kändes så bra när han äntligen fick se mig komma upp.

Planering

Jag har lärt mig något om mig själv, jag har nästan insett det i flera dagar nu, men nu är jag säker på det hela. Jag planerar för mycket. Jag började tänka på det när jag klättrade och Ivan hela tiden sa till mig att bara "stand up and reach for it", och jag menar, det vet jag ju att det är det jag måste göra. Men jag vill ju planera hur jag ska ta mig vidare sen. Så innan jag kan sträcka mig upp och ta tag i det första "greppet" (eller vad det nu kan heta på svenska) så vill jag veta vilket som blir nästa. Och nästa. Och nästa.

Jag gör samma sak när jag skriver, jag kan sitta och fundera ut hela meningar innan jag börjar skriva något alls. Och det leder ALLTID till att jag glömmer början på den första meningen innan jag har skrivit ner den. Jag borde bara ta tag i saker och göra dem. Som när man ligger i sängen på morgonen och inte vill gå upp. Jag minns fortfarande när jag var liten och låg där och tänkte mig igenom varje steg jag skulle bli tvungen att ta innan jag hade fått på mig kläder/morgonrock (vi har det rätt kallt hemma). Jag minns att jag funderade på hur det kunde komma sig att jag ibland bara tänkte saker och inte gjorde dem, medan jag vid andra tillfällen gjorde saker helt utan att tänka på dem.

Fenomenografi-skiten

Jag har blivit smittat av hela den här jävla fenomenografi-skiten. Jag tycker ju inte om fenomenografi, jag tror inte på kvalitativa studier. Men lik förbannat argumenterar jag för dem i paper efter paper. Vad är det för fel på mig?